visual artist

Om filmerna, av Lars-Erik Hjertström Lappalainen

Om filmerna Fire, Force och Still, Moving
Text av Lars-Erik Hjertström Lappalainen, filosof och konstkritiker

Om filmerna Fire, Force och Still, Moving (PDF)

De tre korta filmerna innehåller i stort sett bara en enda scen var, filmad med fast kamera. Det är direkt och undflyende. På en gul botten ligger en leksaksmilitär och skjuter. Filmen heter Fire.  Vi ser bara hans rumpa och lår, och vapenbältet där uppe i överkant. Antagligen krälar han framåt. Men bilden är stilla och i den upprepas resultatlöst benrörelserna till ljudet av den lilla kulsprutan. Faktum är att allt det där är svårt att uppfatta. Det är mer som att se en form som rör sig och höra ett litet och obestämt ljud. Det är fin glans i plasten. Eftersom det inte heller finns varken kamerarörelse eller bilddjup, blir bilden omöjlig att ”läsa” – det finns inget internt före eller efter, ingen utveckling, ingenting bredvid någonting annat, bara den här minimala distansen mellan förgrund och bakgrund. Det finns ingenting att koncentrera på, förutom helheten. Den ena effekten av det är att verket får ett slags immateriell skulptural karaktär: eftersom man inte kommer in i bilden, är den som en kropp framför betraktaren. En kropp som man inte kan se från olika håll. Som en dunkel person i motljus. En andra effekt är dubbelheten, att det inte finns plats för blicken i bilden eller alldeles för mycket plats för den – den kan göra vad som helst, utan att det spelar så stor roll. Betraktaren pendlar mellan en känsla av receptiv frihet och frenetisk stress, mellan totalt omfattande av verket och oförstående utanförskap. Är det någon som tittar på mig nu? Sprattlar jag framför verket som figuren i bilden till ljudet? Rummet laddas av situationen, dess sensibla kvalitet förändras. Filmen kanske är som ett pulver som får vatten att byta skepnad? Men det händer mer: blicken teknifieras. När blicken inte kommer in i bilden och man ändå fortsätter att koncentrera sig, lägger den sig liksom på ögat. Bilden blir en gemensam gräns mellan öga och objekt (filmen). Och då kroppsutsnittet ter sig som en abstrakt form i bilden, får man för sig att det är bilden själv som rör sig (i sig, utan kamerarörelse eller bilddjup och förflyttningar) och att detta sker på ögats yta. Bilden rör sig som ett organ, eller en spasm. Och det svaga ”kulspruteljudet” – en bilds brummande, tänker man, en motoriserad liten bild som blivit ett med blicken. Vid ett tillfälle i början går liksom en lätt krusning över bilden, avsiktligt eller ej. Vid tredje eller fjärde genomtittandet känns det som en krusning av blicken själv. Det är verkligt. Oavsett om krusningen är en del av kompositionen eller inte, vittnar den där effekten om hur ögats receptivitet har förändrats av filmen. Nya saker kan plötsligt påverka en. Rummet, bilden.

I Still, Moving porträtteras ett kvinnoansikte på nära håll av en kamera fastsatt på en centrifug. Rörelsen får ansiktet att stundtals falla i delar, som om filmen vore en ohyggligt snabb stop-motion komposition (en variant av ”Still, Moving”) där ibland enskilda delar fått egna bilder. Så är den inte gjord, men effekten är ibland sådan. Man kan också komma att tänka på att filmen är som en omvänd version av en av Bas Jan Aders Broken fall filmer. I dem intar han en position som inte kan hållas särskilt länge; oftast på mindre än två minuter har kroppens intagna hållning eller läge brutits ner inför fast kamera.  Här är det istället en stinn blick som hålls, spänd från ett ansikte filmat på nära håll av en kamera som håller på att skaka sönder. När rörelsen börjar avstanna centreras ansiktet kring sig själv igen, som i en teckning av Giacometti.

Det hela är som att ha sett en bild ta kropp, som om ansiktet först bara var en bild som svävade i luften, för att sedan koncentreras till anlete. Men vilken märklig bild det var: olika delar av ansiktet framträdde vid olika tillfällen, de tydliga ansiktsdelarna var inte bredvid varandra i rummet utan efter varandra i tiden. Empedokles ursprungliga värld av lösa kroppsdelar hade råkat ut för en lokal virvelvind. Och i den mån man hela tiden ser et ansikte verkar det vara för att man själv håller ihop flödet av sinnesintryck i en bild. Här är det ansiktet som är diskontinuerligt medan bilden är kontinuerlig – vilket får en att tänka att bilden är den substans som ansiktets alla delar är delar av. Och bildsubstansen är här nästan bara tid, medan alla former är brottstycken av den.

På sätt och vis är det den, bildsubstansen, som stannar i en annan sekvens, med en yngre kvinna i motljus. Hennes bild blir still- och framförallt stillsam bild, nästan ljuv, medan ljudet från centrifugen dunkar på. Bild och ljud faller isär. Bilden blir som ett minne medan ljudet är den kontinuerliga tiden (bildsubstansen!) som hela tiden maler på, går vidare, och genererar nya bilder. Stillbilden är som gammalt skum ovanpå vatten i rörelse. Kanske är varje perception en minnesbild. Och omvänt (Schopenhauers och Prousts förundran), vem är det subjekt som betraktar sin minnesbild, den plötsliga och levande ofrivilliga minnesbilden, som är helt och hållet i relation till en förfluten tid som inte har någon relation till det som är här och nu? Jag undrar om det inte är samma mysterium som möter oss här, fast i form av verkets inre struktur (relationen mellan de två kvinnorna). Ett mysterium som faktiskt reflekterar just det som är märkligt med att titta på konst.

Det där med att hålla ihop ansikten och bild återkommer i Force, precis som tidsproblematiken. Vi ser en kvinna som i största ensamhet gör en DIY-ansiktslyftning med hjälp av maskeringstejp. Eller vad det nu är hon gör. Hon börjar så, tejpar upp ansiktet så att hon till slut påminner om en syster i kåpa. Då kommer kniven fram: hon ska skära lök. Ögonen börjar rinna. Jag fastnar för att de här löksvidande ögonen kombineras med Bob Dylans The Times They Are a-Changin’. De två har samma säregna relation som motorljuden och kroppsdelarna i tidigare filmer. Men jag förstår den inte speciellt artikulerat. Lök. Den funkar. Det är till och med någonting ohyggligt roligt med en kvinna som med upptejpad kinder står och lökgråter till Bob Dylans låt om föräldrar som har tappat greppet om sina barn och om nya tider som kommer. Löken får Dylan att te sig distanslös på ett föråldrat sätt. Löken gör skillnaden. Tiden blir väldigt påtaglig här, dels i distanstagandet från en låt som är så förknippad med ungdomskulturs framtidssyn, dels i relation till åldrande. Åldrande och ansikte och fåfänga (också som i Predikarens ”fåfänglighet, allt är fåfänglighet” – ”rök” heter det i nya bibelöversättningen, eller ska vi säga skum, som ovan). Hon river av sig tejpen ganska förargat. Det är redan andra tider. Det rör sig, vem behöver skum, vem vill bli lök, som låter tiden växa som lager på lager. Tejpen skalar hon bort.

Jag undrar huruvida filmernas kombination av att vara lite påträngande och undflyende kan förstås om filmerna betraktas som slutprodukter. Av Fire fick jag för mig att filmen kanske bara var början, pulvret, och förändringen som den gav upphov till kanske var det som skulle betraktas som verket. Effekten av filmerna är hur som helst att man skapar en värld kring dem som också föregår dem. Man tänker sig en värld i vilken det någon gång har varit meningsfullt att både göra de där sakerna (fästa kameran på torktumlaren osv.) och filma det. Relationen mellan film och aktion blir då speciell. I så fall dokumenterar filmerna inte från utsidan en process som filmandet själv inte tillhör; men inte heller visar de scener som är gjorda enkom för kameran. Snarare tänker jag mig, om inte som ett empiriskt faktum, så som en atmosfär projicerad från filmerna, att filmerna är brickor i ett spel som pågår runtomkring dem. De är del av ett sammanhang som ger mening åt att just de där handlingarna görs och filmas. Och att det är det sammanhanget man närmar sig när perceptionen förändras av filmerna. Utifrån en sådan föreställning är det inte konstigt att filmerna har den där dubbelheten, eller den där inre distansen, som gör att uttrycket är både ironiskt och patetiskt, desperat och distanserat. Skört alltså, och laddat.

 

WP-Backgrounds Lite by InoPlugs Web Design and Juwelier Schönmann 1010 Wien